Läkare och läkande under medeltid och renässans
Läkekonst är uttryck för våra försök att bemöta och betvinga det svåra som livet ställer oss inför i form av fysiskt och mentalt lidande. Läkekonst formas dock inte bara av våra kunskaper och tekniska framsteg, utan även av grundläggande kulturella värderingar och traditioner.

Genom att studera medeltidens och renässansens läkekonst kan vi därför komma en liten bit närmre de människor som levde då och få en glimt av deras sätt att tänka. Med hjälp av arkeologiska fynd och skriftliga källor från Sverige och Norden undersöker arkeologen Johanna Bergqvist hur man resonerade kring sjukdomar och skador, vad man trodde orsakade dem, hur man behandlade och vårdade de drabbade och vilka som arbetade med detta.

Under medeltidens första hälft verkar det ha varit relativt gott om både män och kvinnor som var läkare till yrket. De använde läkemedel från framför allt växtriket, behandlade allvarliga skador och utförde viss kirurgi. De lärde sig sitt yrke på samma sätt som de flesta andra yrken lärdes, genom att man gick i lära hos en äldre och mer kunnig person, ofta en äldre släkting.

Läkarna var en erkänd yrkesgrupp i samhället och man kan säga att en del av dem var i viss mening professionella. Eftersom det svenska och nordiska samhället under denna tid var mycket låglitterat, skrevs inte deras kunskaper ned i böcker, utan traderades muntligen och lärdes genom praktiska erfarenheter. När digerdöden och en lång rad efterföljande epidemier drabbade befolkningen från mitten av 1300-talet och nära ett och ett halvt sekel framöver, blev det därför ett dråpslag för läkekonsten. Mycket av de genom generationer traderade kunskaperna gick, bokstavligt talat, i graven.

När läkekonsten under renässansen väl började återhämta sig, kom den att ta en delvis ny riktning. Den präglades då i högre grad av den kunskap och de idéer som fanns nedtecknade i lärda böcker från mer litterata delar av Europa. Denna läkekonst var sprungen ur andra kulturella rötter, med andra grundidéer om kroppen och andra behandlingsmetoder. Dessa läror hade tidigare i Sverige framför allt varit kända i klostren. Den nya inriktningen kom att få stor betydelse för läkekonstens utveckling i flera hundra år framöver.

Under renässansen kom professionaliseringen av läkaryrket igång på nytt. Det verkar då ha medfört att det blev mer sällsynt med kvinnliga läkare. Läkaryrket delades dessutom upp i flera specialiserade yrkesgrupper. Förutom läkare fanns bardskärer, apotekare och åderlåtare.

Johanna Bergqvist:
Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans
Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
Disputation: 26 april 2013
Opponent: fil.dr Elisabet Regner, Historiska museet, Stockholm
Publicerad den 5 maj 2013
Sök:
Boken Norrköpings gatunamn
Bokus - historia & arkeologi
Internet i Östergötland
Kelkoo - jämför priser på böcker
Kontorsmaterial till lågpris bl a kuvert, pärmar, kopieringspapper
LensWay - billiga linser
Payson - betala tryggt
STS Alpresor
Tidningar om historia & vetenskap